Den norrländska litterära tidskriften Provins bjöd in mig som skribent till deras temaummer OFÖRSONLIGT. Min artikel om offerplatsen Unna Saiva kan du läsa nedan.
Åsa Össbo, forskare vid Várdduo – Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, har skrivit en artikel med titeln "Tillbaka till den koloniala framtiden".
Konstnären Lena Stenberg medverkar med verken "Gränser – Borders – Color of colonialism" som är inspirerade av Lena Stenbergs egen familjehistoria. När den norska staten stängde gränsen och den svenska staten tvångsförflyttade samer splittrades hennes släkt.
I tidskriften finns också en vacker dikt av Rita Joe, som betraktas som Mi'Kmaq-folkets främsta poet. Hon blev föräldralös i tioårsåldern och gick på en av Kanadas internatskolor för urfolk, där barnen förbjöds att tala sina modersmål och utöva sina kulturer. Hennes dikt "Mitt tal förlorade jag" kan åtskilliga samer känna igen sig i.
Min artikel: Unna Saiva – en skändad samisk offerplats
”Förfäders vördnad / Skatter kvarlämnade / Offer till någon kraft som än är kvar” skrev My Danvind, en av mina unga släktingar i en dikt efter ett besök vid den samiska offerplatsen Unna Saiva, belägen vid en sjö intill min hemby och markerad av två stora stensejtar. Resten är plundrat. Sedan två år tillbaka arbetar jag och mina samiska släktingar för att offergåvorna som fördes bort 1915 ska få flytta hem och få en värdig placering i norra Sápmi. Det handlar om rättvisa och en uppgörelse med det koloniala Sverige.
Unna Saiva i norra Lappland är en av de rikaste offerplatserna som har hittats i Sápmi. Den har använts i över tusen år, från 500-talet fram till 1600-talet, enligt de forskare som har granskat offergåvorna, men det finns en berättelse, nedskriven på lulesamiska så sent som 1912, om en same från Jokkmokk som kom till Unna Saiva för att offra.
Unna Saiva är lulesamiska och betyder den lilla heliga sjön. Det var hit som arkeologen Gustaf Hallström kom sensommaren 1915 efter en misslyckad expedition i fjällvärlden. Han arbetade som amanuens på Historiska museet och skriver om sin frustration i Svenska Dagbladet:
”Jag var djupt besviken. Den mycket kostsamma resan gjorde att jag betänkte mig mycket noga innan jag bestämde mig vart jag nu skulle styra kosan och rädda situationen. Varför jag valde den lilla obemärkta platsen långt ner i skogslandet är svårt att förklara. Men det var väl för att jag hade ett sådant förtroende till min sagesman, den gamla skogsströfvaren Skiddi”.
I Unna Saiva blev han däremot upprymd. På kvällen den 9 augusti 1915 skriver Gustaf Hallström ett entusiastiskt brev till riksantikvarien Berhard Salin: ”Ärade broder! Äntligen är lön för mödan. Efter en timmes grävning här och där runt offerstenen träffades till slut ett kraftigt ben- och hornlager – väldiga renben (antagligen vildren), horn av älg, käkar av björn (minst fyra individer) samt ett spänne av brons. Jag lät genast avsluta grävningen för att fortsätta i morgon.”
När Gustaf Hallström lämnade platsen förde han bort mängder av offergåvor – över 150 kilo ben och horn, och runt 600 föremål som smycken, pärlor, pilar och mynt – som numera finns lagrat i Historiska museets magasin i Stockholm.
Hemkomst
Nu arbetar jag och mina samiska släktingar för att offergåvorna ska få flytta hem, allra helst till Gällivare museum eftersom offerplatsen ligger inom Gällivare skogssamebys marker. Vi menar att ceremoniella föremål, som offergåvor, sejtar och ceremonitrummor, ska återbördas till de platser de kommer ifrån, eller så nära dessa platser som möjligt. Vi har inget krav på att offergåvorna ska återbördas till offerplatsen – även om det är där de egentligen hör hemma: det var där våra förfäder och förmödrar lämnade sina offer till sina gudar, rådare som vakade över landskapet och djuren, den besjälade naturen och de avlidna.
Platsen har en andlig betydelse för vissa besökare än idag. De kliver inte på sejtarna. De talar med låg stämma. De tar inga bilder. Några kanske lämnar ett offer, något som kan gå tillbaka till naturen utan att förändra platsen.
”Tänk dig att ödmjukt och förväntansfullt gå längs myren, som du vet leder till offerstenen. Hur stark är din kulturella identitet? Hur ödmjuk är du inför naturen?” Det sa Anna Forsberg, en av mina släktingar, i samband med att Uppsala universitet höll en minnesdag – ”100 år i rasbiologiska institutets skugga” i februari 2022. Hon fortsatte:
”Vad har kolonisering, tvångskristnande, skallmätningar, nakenfotografering av hela familjer i statens, forskningens, kyrkans och rasbiologiska institutets namn gjort med identiteten hos ättlingarna till de som stegande tog sig fram på myrarna till Unna Saiva?”
Vårt mål är att offergåvorna ska få flytta hem och få en värdig placering i Sápmi. Vi menar att Sametinget ska ha det statliga förvaltningsansvaret för offergåvorna, i enlighet med FN:s urfolksdeklaration. Vi vill att Sametinget och Gällivare kommun ska komma överens om ansvaret för att förvara och visa upp det samiska kulturarvet från offerplatsen.
För mig handlar det inte om andlighet, utan om rättvisa. Att få tillbaka föremålen från Unna Saiva är ett sätt att ta tillbaka en del av vårt ursprung och vår historia. Det är vi som är samer, som känner samhörighet till offergåvorna från Unna Saiva.
Jag tror dessutom att frågan om återlämnande av samiska kulturföremål och kvarlevor kan bidra till att öka kunskapen hos övriga svenskar om den raspolitik och de orättvisor som samerna har utsatts för. Att det finns ett stort intresse visar inte minst den uppmärksamhet som Amanda Kernells film ”Sameblod” fick för några år sedan, och Elin Anna Labbas prisbelönta bok ”Herrarna satte oss hit”.
Statlig finansiering
Innan arkeologen Gustaf Hallström kom till offerplatsen hade den, med några få undantag, fått vara ifred för plundrare. Hallström skriver själv i uppsatsen ”Lapska offerplatser’’ i skriften Arkeologiska studier tillägnade H. K. H. Kronprins Gustaf Adolf.
”Att platsen plundrats framgick av den nu bofasta befolkningens uppgifter, men det hade ej gjorts systematiskt, utan endast som sällsynta tilltag, vilka synbarligen med ogillande betraktades av de äldre”.
Trots detta drog sig inte Gustaf Hallström för att föra bort offergåvor från Sápmi. Det minsta vi kan begära är att staten rättar till fel som begicks då – och att återbördande av samiska ceremoniella föremål och begravning av samiska kvarlevor finansieras av staten.
I samtal med riksdagspartierna håller alla med – repatriering ska finansieras nationellt. Men i praktiken ser vi inga tecken på att dessa löften kommer att infrias. När vi granskar partiernas budgetförslag blir besvikelsen stor. Det skulle kosta så lite, men betyda så mycket.
Kerstin Andersson, redaktör för boken Unna Saiva – en skändad samisk offerplats
Andra inlägg
- Övre Soppero: Adventsfirande med tal om sejtar och offergåvor
- Lansering på Bokmässan: Var är sejtens hem? Gånnå l siejde ruopto?
- Kulturchefen för Gällivare kommun besöker offerplatsen
- Ny utgåva av "Unna Sájvva – en skändad samisk offerplats"
- Starkt stöd från det samiska samhället
- SVT Norrbotten: Samer begär tillbaka offergåvor från Unna Sájvva
- Samer begär att 600 offergåvor överlåts till Ájttemuseet i Jokkmokk
- Minnesdag 21 oktober – svensk samepolitik får inte glömmas eller gömmas
- Gällivare kommun vill få hem samiska offergåvor från Stockholm
- Borde staten ge tillbaka föremålen till samerna?